Valborgshelgen började märkligt med information om att matchen ej skulle genomföras mot Balkan då både A-plan och K2 inte var speldugliga. Domarna kom och menade på att matchen skulle spelas. Vaktmästaren blandade sig och matchen skulle, återigen, inte spelas. 15 minuter senare kom ett nytt besked om att matchen visst skulle spelas.
Mycket märkliga uppladdningar de senaste matcherna.
Hursomhelst drog vi igång 15 minuter efter avsatt tid. Inledningsvis såg det bra ut. Vi var väl medvetna om att Balkan skulle trilla mycket boll och försöka såga sig igenom våra lagdelar. En matchplan där vi skulle värna väl om bollen och kunna bygga upp och etablera anfall.
Efter en kvart uppstår en märklig situation. Vi ska gå ner och hämta boll hos Daniel i målet, tappar boll som sista man och blir naturligtvis straffade.
Ett tydligt syndrom än så länge har varit när vi får mål emot oss att vi hänger med huvudet och blir sämre istället för bättre. 2-0 och 3-0 kom kort därpå efter misstag igen. 4-0 visar Balkan upp vilket skickligt fotbollslag de är och sedan är matchen slut.
Andra halvlek såg ut precis tvärtom första. Ett engagemang, närkampsspel och vilja började plötsligt lysa. Fina kombinationer fram till sista tredjedelen och vi började hota våra motståndare. Med 17 minuter kvar av matchen fick vi hål på Balkan via Sörensen.
Vi försökte därefter att ta oss vidare fram men blir straffade på en kontring av duktiga Bato Jovanovic.
Matchen slutade 1-5(0-4).
En reflektion med fyra matcher spelade är att vi är väl förberedda på våra motståndares anfallsspel. Ändå blir vi hårt straffade. Vi släpper in alldeles för enkla mål och mer eller mindre skänker bort flertalet av dem. Vi måste bli mer noggranna och börja visa karaktär. Lyfta oss i motgångar.
Dock var det inget snack om dagens match eftersom Balkan är ett bättre fotbollslag än oss.